"HUR ska vi kunna leka. När du knappt klarar göra det du måste. Mig måste man inte roa eller kittla du måste ingenting. Mig måste man inte krama hårt eller snurra runt du måste ingenting. Mig måste man inte kyssa eller rusa efter, du måste ingenting. När du knappt klarar göra det du måste. Då sätter man leken på paus och lägger pussel istället. Man äter glass och börjar undra, om man fortfarande är mer än vänner. Det blir lite diffust vad man känner. När man inte känner igen leken och pusslet inte riktigt går ihop. De tar emot och biten lossnar i kanten. Mellan pappret och kartongen. Det känns lite fattigt. Det blir knappt kännbart vi som kändes ganska underbart. Mer bart än under om jag får säg. Är rädd att vi går under om jag får säga ärligt.
När du precis bara klarar göra det du måste. Dig vill man skona och inte kittla så det gör ont. Dig vill man skona och inte krama så du går sönder.
Dig vill man skona och inte springa ner. När du knappt klarar göra det du måste. När pusslet känns trist och är klart där på bordet, och när glassen har smält och vi ätit mer än vi borde. När vännen är fin men längtan är större. Efter kramar och kyssar och det är så mycket spring i bena. När längtan blir ett måste, hoppas jag att du. Är fri från dina måsten att ta hand om det där onda. Och kan ställa till med kalas med fiskdamm och allt. Då kan vi kanske äta nått salt, nått som är varmt istället och som är knaprigt och krispigt. Som är lekfullt. Som smakar kyssar, snurrar, spring och kramar.
Inte för att du måste men för att du vill. För att du helt enkelt inte kan sitta still. Förrän längtan är stillad och vi ramlat till golvet. Golvade av tramset och av lek, den som startar med hud hand och smek. Mig måste man inte roa eller kittla. Mig måste man inte krama eller snurra. Mig måste man inte kyssa eller rusa efter. Men om du vill så går det bra. Om du har en bra dag. Om kroppen känns snäll och lindrad. Så fråga. Säg. Vill du leka med mig."