"NÄR det skaver och man inget säger. När det skaver men man döljer att det börjat blöda. När det skaver och man håller för munnen och inget ljud kan komma ut. När det skaver och jag håller för öronen.
När det som inte hördes började kännas. Det började bränna. Helvete va soten va svart och jävlar va syre det gick åt. Precis allt vi planerat brann upp. Allt som du sagt krävde du tillbaka. Alla självklara hjärtan tog slut. Mitt ramlade ut.
Det gick visst inte sätta plåster på hjärtat. Det gick inte skona och det gick inte lindra. Ljudet av gråten går igenom. Varje tår ett plask. Läckan för svårt att laga. Fingrarna räcker inte till att proppa igen.
Meningslöst att tvätta såren och alldeles för plågsamt att pilla bort skorporna. Det kliar och kliar och kliade i dagar. Som blev månader av pausat kliande liv. Upptagen av kliandet och av att linda och lindra.
Den som har ärr har varit där. I ljudlösheten, viktnedgången, vaken före solen. Skrivit ner allt. Suttit fast i stolen. Inte hittat hem och inte hittat ut. Fått hjälp att andas när andan tagit slut. Sett genom slutna ögon och tittat ut i tomma intet. Oräkneliga timmar som man slutat räkna för längesen. För sen va så jävla långt bort. Kändes som borta för evigt. Istället ett liv i ständig konflikt med det nya nuet. Krampande, längtande. Orkeslös, föräldralös. Inte en enda lösning.
När det skavde och du inget sa. När det lutade och du släppte. När du tände eld på elden. När det som va på väg upp brann ner. Kvar blev ett annat jag. Förkolnad och förstelnad och full av frågor. Aspackad och dyngrak av alla frågor som vände sig i magen. Som brände på tungan.
En skvätt vatten ibland, gjorde allting sämre. Du trodde du kom med svalka och att det gjorde nytta. Men allt ångade bort och jag förstod aldrig dina svar. Du hade handskar på händerna och du pratade förbi mig. Tittade på mig med bortvänd blick. Lagade mat, och kastade mat. Jag ville bara äta smulorna som smakade ditt vanliga jag, som smakade oss. Så jag rasade i vikt för där fanns inget oss kvar. Hur jag än slickade tallriken. Så smaklöst och näringsfattigt har jag aldrig behövt äta.
Chockad av svält såg jag dig försvinna bort. Veja undan och hitta annan. En kvinna med liv och hull på benen. En kvinna att skratta och leka med. Samma lekar. Och skratt som inte stockar sig av brännsåren i halsen"