"ORDEN ramlar ur munnen. Slår sig ner på blocket.
Meningarna handlar inte om våren precis. Möjligen om vår vår. Den sista. Om den har jag varit tyst ett tag. Det är väl därför som det hopar sig nu och tränger på, och tränger sig ut. Sånt jag borde ha sagt, sanningar om hur jag kände.
Det är sant att jag sa min mening. Formulerade tankar noga noga. Nog borde du sett att kroppen ville annat. Sa något annat. Jag minns att den försökte göra sig hörd. Händerna som klappade och klappade och klappade dig. Kroppen klappade ihop inne i mig. Ögon som inte ville släppa dig ur sikte. Tittade till dig mycket. Du va där jag ville vara. På samma plats. Nära. Precis intill. På. Under. Framför. Inom räckhåll.
Nu, på behörigt avstånd. Jag fick besöksförbud på livstid. Ja, det va så det kändes.
Händerna som passade in i dina. Dom behövde i alla fall inte vara sysslolösa så länge. Dom klappar ny hud nu. Det är så det blir. Hud finns det gott om. Och händer som vill säga något också. En på varje arm. Dom hade pratat i timmar om det finns en annan kropp här nu. Det gör det inte.
Så därför kommer orden. I massor. Varje ord i svart fet text på kartong i ett upplopp. En demonstration. Kan du inte höra så kan du väl i alla fall läsa. Läsa mig på avstånd. Läsa av mig. Och gärna fatta. Att det är dags för ett nytt förlåt. För jag minns inte hur det lät när du sa det sista. Så längesen sen den sista våren. Längesen det va det sista av allt som va vårt. Saknas bara ett sista förlåt"