"VILL du bli min maskot, min pärla, mitt allt och lite till? Vi ska inte säga ja, bara förgifta oss i varandra. Höra hemma och låna handen så vi inte faller handlöst och pladask. Vill du mena det du säger, vara trogen och säga till. Till slut finns ett slut det kan vi i alla fall lova. Kan du vara en kopia, en särart, den där, som är samma och lika och olik allt det där. Hand upp den som lyssnar till hjälte, räddare, han, hon, hen. Veta att fånga in den som kommer smita igen. Vill du också fångas och hållas av och till. Vara klippan och komma närmre och närmre när vi vill.
Är du sockret i kakan och smulan under bordet. Inget man sopar undan, man stoppar dig i munnen. Stoppar dig i dörren om du lämnar för fort. Kan du vara filten, den varma i soffan. I sängen en kudde och lampan och klappet. Ryggen mot taket och handen på skuldran. Fingrar som följer hela vägen till sömns. Är det möjligt att kalla dig det du vill heta. Presentera och vara samma som de hälsar på igen. Inte smyga runt kanten, du vill stå i min mitt. Vara centrum, vara torget, i staden där vi bor. Samma gata, våran plats. Fönstret som vi öppnar när vi vaknar ur samma natt. Är du då månen som skymtas och solen som går upp. Vill du vara molnet som skuggar och vinden som blåser skuggorna bort.
Kan du tänka dig vara en maskot, inget seriöst utan bara på riktigt. Upphittad, behållen och någon jag kommer att hålla av. Kompromisslöst lösa tyglar, för en maskot ska bli kvar. Den där pärlan i asken som är öppen aldrig stängd. Bli putsad, betraktad, beundrad vill du, vara diamanten, den enda som är du?"