"Är det verkligen verkligt? Det verkar så. För det värker. Det molar och drar, det bränner och isar. Kall luft som möter den varma. Åska på insidan. Blixtar slår ner överallt. Benen är utslagna för längesen.
En kropp en bädd av glöd som ryker. Blöder och dör ut. Pyr och skriker.
Genom skriket ett liv. Så starkt av vilja och kärlek. Så starkt av lust och det liv som finns kvar. Livet i hjärtat som elden inte kommer åt.
Klara vackra tankar och ögon som ser allt det som är viktigt.
Ögonblick i nuet, minnen av då. Minuter, år och stegen fram och tillbaka. Allt är tydligt. Går att ta på. Påtagligt. Går inte elda upp.
Är det verkligen verkligt? Det verkar så för det värker. I tanken hos dina nära. I hjärtan som krymper och krampar. Vill krama fast det som finns kvar. Fastna i leran som du har fastnat i. Fasat för. Vara där tillsammans. Hålla händer och vadsomhelst får hända. Härda ut. Fasa ut. Utstå allt. Blixtarna, gråten, skratten, den där underbara låten. Som du älskar och som ni delar. Allt och ingenting tillsammans.
När du blundar ska vi fortsätta se. Och visa dig allt det fina som du inte vill missa. Så mycket vackert vi ska skicka. Och du ska kikna av skratt och le åt allt tokigt. Vi ska skicka av livet som pågår. Det liv som finns där när du fattas oss.
Hoppas vi kan hjälpa dig att få ro där i början. Din nya början. Ett nytt nu i total harmoni med det totala, det globala. Syre i överflöd. Ett flöde av lugnande vindar. Omfamnad av all kärlek du fått och har med dig.
Är det verkligen verkligt? Det verkar så. För det känns mer och mer. Att det snart ska börja om. Ett nytt nu. När du blundar och vi ska sakna. Och minnas och finnas där.
Och älska dig precis som den stjärna till människa du är"
Älskade Louise